― 27 ―
verkan på henne som om jag verkligen vore i stånd därtill. Det kommer att göra henne så mycken glädje, att det blir henne både en tröst och ett stöd. Det är sannerligen inte någon stor uppoffring å min sida för en sådan vän som hon visat sig vara. Skulle du inte göra samma färd, om du vore i mitt ställe?»
Hans ansikte var tankfullt och han satt och funderade en stund innan han med låg röst svarade:
»Nå ja, res; du kan inte göra någon skada.»
»Du har så nyss kommit därifrån», sade jag, »att det väl icke skulle löna sig att be dig följa med?»
»Ja, det låter sig inte göra», svarade han. »Jag ämnar mig till Highgate i afton. Jag har inte sett min mor på hela långa tiden, och det tynger på mitt samvete, ty det vill säga något att vara älskad så som hon älskar sin förlorade son. — Bah, dumheter! — Du ämnar resa i morgon, förmodar jag?» sade han, i det han höll mig på en armslängds avstånd, med en hand på vardera axeln.
»Ja, det tänker jag.»
»Ja, men res inte förrän i övermorgon. Jag tänkte be dig komma och tillbringa ett par dagar hos oss; jag kom just hit för det ändamålet, och så flyger du i väg till Yarmouth!»
»Jo, du är just den rätta till att tala om att flyga i väg, du som alltid är ute och flyger och flänger på någon okänd expedition!»
Han betraktade mig ett ögonblick utan att säga något och svarade därefter, i det han ännu höll mig såsom förut och skakade mig:
»Se så, stanna till i övermorgon och tillbringa så mycket av morgondagen tillsammans med oss som du möjligen kan! Vem vet när vi åter träffas? Se så, stanna till i övermorgon! Jag vill att du ska stå mellan Rosa Dartle och mig och hålla oss åtskils.»
»Skulle ni älska varandra alltför mycket utan mig?»
»Ja, eller hata!» svarade Steerforth. »Det kan göra detsamma vilketdera. Se så, lova att stanna till i övermorgon!»
