― 308 ―
»Det är ett dumt namn», svarade hon och skakade sina lockar. »Jag vill heta ditt hustrubarn.»
Jag frågade skrattande mitt hustrubarn vad hon menade med att bli kallad så. Och utan att röra sig på annat sätt än så att den arm, som jag lindat om henne, kanske bragte hennes blå ögon litet närmare mig, svarade hon:
»Jag menar inte, du enfaldiga gosse, att du ska' begagna det namnet i stället för Dora. Jag menar bara att du i dina tankar ska' kalla mig så. Då du är på väg att bli ond på mig, ska' du säga till dig själv: ’Det är bara mitt hustrubarn!’ När jag begår någon stor dumhet, ska du säga: ’Jag har ju länge vetat, att hon inte skulle bli annat än ett hustrubarn!’ Då du finner att jag inte är vad jag gärna skulle vilja vara, men som jag sannolikt aldrig blir, så säg: ’Men mitt hustrubarn älskar mig ändå!’ ty det gör jag verkligen.»
Jag hade icke varit allvarlig emot henne, emedan jag icke förrän nu hade haft någon aning om att hon själv var det. Men med sin kärleksfulla natur blev hon så lycklig över det jag nu av mitt innersta hjärta sade henne, att hennes anlete log innan de glittrande pärlorna i hennes ögon ännu hade hunnit torka. Hon blev också snart riktigt mitt hustrubarn och satte sig ned på golvet framför den kinesiska pagoden och ringde med alla de små klockorna efter varandra för att straffa Jip för att han nyss hade uppfört sig så illa, medan Jip låg i dörren med huvudet utanför, alltför lat för att ens låta reta sig.
Denna Doras vädjan till mig gjorde ett djupt intryck på mig. Jag skådar tillbaka på den tid, varor jag skriver; jag besvärjer den oskyldiga varelse, jag älskade så högt, att träda fram ur det förflutnas dimmor och skuggor och ännu en gång vända sitt milda huvud emot mig, och jag kan ännu försäkra, att detta enda lilla tal ständigt levat i mitt minne. Jag torde möjligen inte ha gjort det bästa möjliga bruk därav, ty jag var då ung och
