― 322 ―
hela den följande halvtimmen gjorde han sig (till min tants stora förvåning och förskräckelse) till en verklig telegraf, i det han med alla slags tecken och miner ålade mig att iakttaga tystnad.
Till min överraskning hörde jag under två eller tre veckor icke mera därom, ehurnu jag var högst nyfiken att få veta utgången av hans bemödande, helst som jag hade upptäckt en glimt av sunt förstånd — jag vill icke säga av gott hjärta, ty därpå gav han dagliga bevis — i den slutsats, vartill han hade kommit. Slutligen började jag tro, att han i sitt häftiga och orediga själstillstånd antingen hade glömt sin plan eller också helt och hållet avstått därifrån.
En vacker afton, då Dora icke hade lust att gå ut, företogo tant och jag en promenad till doktorns. Det var på hösten, då inga parlamentsdebatter fördärvade aftonluften, och jag erinrar mig hur löven doftade alldeles som i vår trädgård i Blunderstone, då vi trampade det under våra fötter, och att den gamla olyckliga känslan tycktes fara förbi på den suckande vinden.
Det var skymning då vi kommo fram. Mrs Strong hade nyss lämnat trädgården, där mr Dick ännu gick av och an med sin kniv och hjälpte trädgårdsmästaren att vässa några störar. Doktorn hade främmande i sitt arbetsrum, men den främmande skulle snart gå, sade mrs Strong och bad oss stanna kvar. Vi följde henne in i salongen och togo plats vid fönstret i skumrasket. Vid besök av sådana gamla vänner och grannar som vi voro alla ceremonier bortlagda.
Vi hade icke suttit där många minuter förrän mrs Markleham, som alltid visade en beskäftig brådska, kom sättandes in och sade helt andlöst:
»Kors i Herrans namn, Annie, att du inte sade mig att det var någon där inne i doktorns arbetsrum!»
»Men, kära mamma», svarade hon lugnt, »hur kunde jag veta, att mamma önskade få upplysning därom?»
»Önskade få upplysning!» sade mrs Markleham och
