― 327 ―
ter det. Jag ska sedan svara för mig själv, inför honom och för Gud.»
Efter en så enträgen uppmaning vände jag mig icke till doktorn med anhållan om hans tillstånd, utan berättade, utan att i något annat avseende avvika från sanningen, än att jag i någon mån mildrade Uriah Heeps grovhet, rent ut allt som den där aftonen hade tilldragit sig i detta samma rum. Mrs Marklehams stirrande blickar under hela min berättelse och de gälla, skarpa utrop, varmed hon stundom avbröt den, trotsa all beskrivning.
Då jag hade talat till slut, teg Annie några ögonblick och höll huvudet nedlutat så som jag beskrivit det. Därefter fattade hon doktorns hand (han satt ännu i samma ställning som då vi trädde in i rummet), tryckte den till sitt bröst och kysste den. Mr Dick reste henne sakta upp, och då hon började tala, stod hon och stödde sig på honom och såg ned på sin man, från vilken hon icke vände sina ögon.
»Allt, som har bott i min själ, sedan jag blev gift», sade hon med en dämpad, ödmjuk, öm röst, »vill jag uppenbara för dig. Sedan jag fått veta vad jag nu vet, skulle jag inte kunna leva, om jag förtege något.»
»Nej, Annie», sade doktorn milt, »jag har aldrig tvivlat på dig, mitt kära barn. Det behövs sannerligen inte, min vän.»
»Jo, det är högst nödvändigt», svarade hon i samma ton, »att jag öppnar hela mitt hjärta inför den förkroppsligade högsintheten och sanningen, inför den man, vilken jag, det bedyrar jag vid allt vad heligt är, år för år och dag för dag allt högre har älskat och vördat!»
»Sannerligen», inföll här mrs Markleham, »om jag har den ringaste urskillning…»
(Men det har du inte, din slammertacka!» anmärkte min tant i en förtrytsam viskning.)
»Så måste jag anhålla att få anmärka, att allt ingående i detaljer är alldeles överflödigt.»
