Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/339

Den här sidan har korrekturlästs

NITTONDE KAPITLET.
Underrättelser.

Om jag får lita på mitt klena minne för data, måste jag ha varit gift ett år eller så vid pass, då jag en afton, då jag återvände från en enslig promenad och tänkte på den bok jag då hade under arbete — ty min framgång hade jämnt ökats med min jämna flit och jag höll nu på att skriva min första roman — kom förbi mrs Steerforths hus. Jag hade ofta kommit där förbi under min vistelse i grannskapet, ehuru aldrig då jag kunde välja en annan väg. Men hur det nu bar till, så hände det stundom, att det icke var lätt att finna någon annan, utan att göra en lång omväg, och sålunda hade jag tämligen ofta kommit denna väg.

Jag hade aldrig gjort mer än kastat en blick på huset, i det jag med hastiga steg hade gått det förbi. Det hade ständigt haft ett dystert och ödsligt utseende. Intet av de bästa rummen låg utåt vägen, och de små, gammalmodiga fönstren med sina klumpiga karmar, som aldrig under några omständigheter togo sig glada och trevliga ut, sågo högst bedrövliga ut, då de, såsom nu, voro stängda och jalusierna alltid nedfällda. Över en liten stenlagd gård ledde en täckt gång fram till en gångport, som aldrig begagnades, och där fanns ett runt trappfönster, som icke passade i stycke med de övriga och som var det enda som icke förmörkades av en jalusi men likväl hade samma dystra och ödsliga utseende. Jag minns icke att jag någonsin såg ett ljus i hela huset. Om jag, utan att närmare känna förhållandena, endast av en händelse hade kommit där förbi, skulle jag förmodligen ha antagit, att någon barnlös person låg lik därinne. Om jag hade varit nog lycklig