― 336 ―
att icke känna till stället, men ofta sett det i detta o förändrade tillstånd, är jag säker om att jag skulle ha roat min fantasi med många fyndiga funderingar.
Så som det nu var, tänkte jag så litet som möjligt därpå, men min själ kunde icke gå förbi det och lämna det, såsom min kropp gjorde, och det väckte vanligen en lång rad grubblerier. Då det denna afton visade sig för mig i samband med barndomsminnen och fantasibilder från en senare tid, med vålnaderna av halvt uppfyllda förhoppningar och de svävande skuggorna av dunkelt skönjda och uppfattade missräkningar, den blandning av dröm och verklighet, som sammanhängde med det varav mina tankar nyss förut hade varit upptagna, tycktes det även mer än vanligt tilltvinga sig min uppmärksamhet. Jag försjönk i djupa tankar medan jag gick vidare, till dess en röst tätt invid mig kom mig att rycka till.
Det var en kvinnoröst. Det dröjde icke länge förrän jag erinrade mig mrs Steerforths lilla huspiga, som förr gick med blåa band i sin mössa. Nu hade hon, förmodligen för att lämpa sig efter husets förändrade karaktär, tagit bort dem och bar nu en eller ett par tröstlösa bandrosor av en stadgad brun färg.
»Vill ni inte vara god och stiga in och tala med miss Dartle?»
»Har miss Dartle skickat er efter mig?» frågade jag.
»Nej, inte i afton, men det kan vara detsamma. Miss Dartle såg er gå förbi för ett par aftnar sedan, och därför skulle jag sitta i trappan med min sömnad och se efter när ni åter gick förbi och be er gå in och tala med henne.»
Jag vände om och frågade under vägen min följeslagerska, hur mrs Steerforth mådde, varpå hon svarade, att det var bara dåligt med hennes fru, som för det mesta höll sig inne på sitt rum.
Då vi kommo fram till byggningen, blev jag visad in i trädgården till miss Dartle och måste själv underrätta henne om min ankomst. Hon satt på en bänk vid ena ändan av ett slags terrass, varifrån man kunde över-
