― 340 ―
I det miss Dartle åter drog sina blickar tillbaka från deras utflykt, riktade hon dem åter på mig med samma uttryck som förut. Sedan mr Littimer hade harsklat sig bakom sin hand med en aktningsvärd, torr hosta, bytte han om ben och fortfor:
»Till slut och sedan många hårda ord och tillvitelser hade fällts å ömse sidor, begav sig mr James en morgon bort från Neapels grannskap, där vi hade hyrt en villa (ty den unga damen tyckte alltid så mycket om sjön), i det han föregav, att han skulle komma tillbaka om ett par dagar, och ålade mig att yppa för henne, att han för båda parternas bästa hade» — här gjorde den torra hostan ett avbrott — »hade rest sin väg. Men jag får säga, att mr James verkligen uppförde sig mycket honnett; ty han föreslog att den unga damen skulle gifta sig med en mycket respektabel person, som var fullt villig att överse med vad som passerat och minst lika god som någon som den unga damen kunnat göra anspråk på under vanliga förhållanden, eftersom hennes anhöriga voro mycket simpelt folk.»
Han bytte åter om ben och fuktade sina läppar. Jag var övertygad om att den skurken talade om sig själv, och jag såg min övertygelse avspegla sig i miss Dartles ansikte.
»Detta hade jag sålunda fått i uppdrag att meddela. Jag ville gärna göra allt för att hjälpa mr James ur hans förlägenhet och återställa sämjan mellan honom och en kärleksfull mor, som hade lidit så mycket för hans skull, och därför åtog jag mig att uträtta detta ärende. Men då jag hade berättat för det unga fruntimret, att han hade rest, gick hennes häftighet över alla gränser; hon blev alldeles vild och måste hållas med våld, ty eljest skulle hon ha krossat huvudet mot marmorgolvet, såframt hon inte hade fått fatt i en kniv eller kommit ned till stranden.»
Miss Dartle, som lutade sig tillbaka mot bänken, medan skadeglädjen lyste i hennes ögon, tycktes så att säga smeka varje ord som gick över den gemena varelsens läppar.
