― 344 ―
Han hade stannat i samma ögonblick som jag började och lyssnade på sitt vanliga lugna sätt.
»Jag tackar er, sir, men ni torde kanske ursäkta, att jag säger, att det varken finns slavar eller slavfogdar här i landet och att folk här inte ha lov att själva taga lagen om hand. Om de göra det, tror jag att det är förenat med större fara för dem själva än för andra. Följaktligen är jag alls inte rädd för att gå vart jag behagar, sir.»
Med dessa ord bugade han sig artigt för mig och därefter för miss Dartle och avlägsnade sig genom den valvgång i häcken, genom vilken han hade kommit. Miss Dartle och jag sågo en stund tigande på varandra, och hennes sätt var alldeles detsamma som då hon hade ropat på karlen.
»Han säger vidare», sade hon med en långsam krökning på läppen, »att hans herre, efter vad han har hört, seglar längs med spanska kusten och, sedan han slutat därmed, vidare ämnar tillfredsställa sin lust för sjölivet, till dess han tröttnar därvid. Men detta är av föga intresse för er. Mellan dessa två stolta varelser, modern och sonen, är svalget större än någonsin, och det är föga hopp om att det någonsin skall kunna fyllas, ty de ha alldeles samma sinnelag, och tiden gör dem endast mera hårdnackade och befallande. Detta är inte heller av något intresse för er, men det tjänar till att inleda det jag ämnar säga. Den djävul, som ni gör till en ängel, jag menar den där simpla slynan, han drog upp ur dyn», fortfor hon, med sina svarta ögon fästa på mig och sina passionerade fingrar utsträckta, »lever måhända —ty jag tror att somliga simpla ting äro seglivade. Om så är, torde ni önska att en så dyrbar pärla blir funnen och tillvaratagen. Detsamma önska även vi, på det att han inte åter genom någon slump måtte bli hennes rov. Så till vida ha vi samma syfte, och därför har jag, som skulle vilja tillfoga henne allt ont, som en så gemen varelse är i stånd att känna, skickat efter er för att ni skulle få höra vad ni nu hört.»
Av förändringen i hennes ansikte märkte jag att nå-
