― 345 ―
gon närmade sig bakom mig. Det var mrs Steerforth, som räckte mig handen, kallare än fordom och med ännu mera avmätt värdighet, men på samma gång — jag såg det, och det rörde mig — med ett outplånligt minne av min forna kärlek till hennes son. Hon hade blivit betydligt förändrad. Hennes ståtliga gestalt var icke på långt när så rak, hennes vackra ansikte var djupt fårat och hennes hår nästan vitt. Men då hon satt där på trädgårdsbänken, var hon ännu vacker, och jag kände mycket väl det klara öga med dess stolta blick, som hade varit en ljuspunkt i mina drömmar i skolan.
»Vet mr Copperfield alltsammans, Rosa?»
»Ja.»
»Och har han själv hört Littimer?»
»Ja, och jag har sagt honom varför ni önskade det.»
»Det var snällt av dig. Jag har fört en kort brevväxling med er forne vän», sade hon vänd till mig, »men den har inte fört honom till insikt om hans sonliga plikt. Jag har därför intet annat syfte med detta än det som Rosa har sagt. Om min son genom denna åtgärd, som möjligen kan lända till tröst åt den hederlige man, som ni förde hit (och som det gör mig ont om — mera kan jag inte säga), kan bli skyddad för att åter falla i en listig fiendes garn, så är det väl.»
Hon rätade upp sig och satt och såg långt framför sig.
»Madame», sade jag aktningsfullt, »jag förstår er. Jag försäkrar, att det inte är någon fara för att jag på något sätt ska misstyda edra bevekelsegrunder, men som jag alltifrån min barndom känt denna förorättade familj, måste jag säga till och med er, att om ni tror annat än att den så djupt förfördelade flickan inte blivit grymt bedragen och inte skulle hellre vilja lida döden hundra gånger, än taga emot en dryck vatten ur er sons hand, så svävar ni i en förfärlig villfarelse.»
»Tyst, Rosa, tyst!» sade mrs Steerforth, då miss Dartle ville taga till orda. »Det betyder ingenting. Må så vara. Ni är ju gift, efter vad jag hört sägas?»
