― 347 ―
bland de få, som voro ute så sent, söka den, som han fruktade att finna.
Han hade sin bostad ovanpå den lilla hökarboden vid Hungerford-torget, vilken jag mer än en gång haft tillfälle att omnämna och varifrån han för första gången drog ut i sitt barmhärtiga ärende. Dit ställde jag nu mina steg, och genom att fråga mig för hos husfolket fick jag veta, att han ännu icke hade gått ut och att jag skulle träffa honom där uppe.
Han satt och läste vid ett fönster, i vilket han hade några blomkrukor. Rummet var nätt och ordentligt, och jag såg genast att det hölls färdigt till hennes mottagande, och att han aldrig gick ut utan den tro, att han möjligen skulle föra henne med sig hem. Han hade icke hört min knackning på dörren och såg icke upp från sin bok förrän jag lade min hand på hans axel.
»Master Davy! Tack sir! Hjärtligt tack för detta besök. Sätt er, ni är innerligt välkommen, sir!»
»Mr Peggotty», sade jag och satte mig nå den stol han sköt fram åt mig, »vänta inte mycket, men jag har fått underrättelser.»
Han lade sin hand på ett nervöst sätt över sin mun och bleknade, medan hans ögon stodo fästa på mina. »De ge inte någon upplysning om var hon är, men hon är inte hos honom.»
Han satte sig ned, såg oavvänt på mig och lyssnade under djup tystnad till allt vad jag hade att berätta. Jag erinrar mig mycket väl den känsla av värdighet, ja, även av skönhet, som det tåliga allvaret i hans ansikte ingav mig, då han, sedan han småningom flyttat sina ögon från mina, satt och såg ned och lutade sin panna mot handen. Han tycktes endast följa hennes gestalt genom berättelsen och låta varje annan glida förbi, som om den varit ett intet.
Då jag hade slutat, höll han handen för ansiktet och fortfor att tiga. Jag tittade under tiden en liten stund ut genom fönstret och sysslade med blommorna.
»Vad är er tanke härom, master Davy?» frågade han slutligen.
