― 348 ―
»Jag tror att hon lever», svarade jag.
»Ja, Gud vet. Den första stöten var kanske för stark, och i sitt hjärtas vildhet…! Det där blå vattnet talte hon alltid om. Månne hon tänkt därpå i så många år, därför att det slutligen skulle bli hennes grav?»
Han sade detta grubblande, i en låg, bävande ton och gick ett slag över golvet.
»Och likväl, mr Davy», tillade han, »har jag varit så säker om att hon lever; både sovande och vaken har jag varit övertygad att jag skulle återfinna henne, och den tron har till den grad stärkt mig och hållit mig uppe, att jag inte tror att jag kan ha misstagit mig. Nej, Emili lever!»
Han lade handen hårt mot bordet och hans solbrända ansikte fick ett bestämt uttryck.
»Min systerdotter Emili lever, sir!» sade han bestämt. »Jag vet inte hur det kommer sig, men det är som om någon sade mig, att hon lever.»
Han såg nästan inspirerad ut, då han yttrade detta. Jag väntade några ögonblick, till dess han kunde skänka mig sin odelade uppmärksamhet, och förklarade honom därefter det försiktighetsmått, jag den föregående aftonen hade tänkt vara klokast att iakttaga.
»Hör nu, min kära vän…» började jag.
»Tack, sir, tack för er godhet!» sade han och fattade om min hand med båda sina.
»Om hon skulle begiva sig till London, vilket är sannolikt — ty var skulle hon väl dölja sig så lätt som i denna ofantliga stad, och vad annat kunde hon väl önska, än att dölja sig, om hon inte beger sig hem?»
»Och hon går inte hem», inföll han och skakade sorgset sitt huvud. »Om hon hade kunnat det av egen drift, vore det en möjlighet, men inte som det nu är.»
»Om hon kommer hit», sade jag, »tror jag att här finns en person, som lättare än någon annan i världen skall kunna upptäcka henne. Kommer ni ihåg — bär med själsstyrka vad jag ämnar säga er, tänk på ert stora mål — kommer ni ihåg Martha?»
»Från vår stad?»
