― 349 ―
Jag behövde icke något annat svar än uttrycket i hans ansikte.
»Vet ni att hon är i London?»
»Jag har sett henne ute på gatorna», svarade han med en rysning.
»Men ni vet inte», fortfor jag, »att Emili med Hams tillhjälp visade henne en välgärning långt innan hon flydde hemifrån. Och ni vet inte heller, att hon den där aftonen, då vi hade träffats och talade med varandra inne i värdshuset, stod utanför dörren och lyssnade.»
»Den aftonen då det snöade så starkt, master Davy?» sade han i förvånad ton.
»Ja, just den. Jag har inte sett henne sedan dess. Sedan jag hade tagit avsked av er, gick jag tillbaka för att tala med henne, men hon syntes nu icke längre till. Jag ville då, alldeles som nu, ogärna tala med er om henne, men hon är den person jag menar och med vilken jag tror att vi böra sätta oss i förbindelse. Förstår ni mig?»
»Alltför väl, sir», svarade han. Vi hade sänkt våra röster nästan ända till en viskning och fortforo att tala i denna ton.
»Ni säger, att ni har sett henne. Tror ni att ni kan få rätt på henne? Jag skulle icke kunna det annat än genom en slump.»
»Jag tror mig veta var jag bör söka henne, master Davy.»
»Det är mörkt. Skulle vi inte, eftersom vi nu äro tillsammans, gå ut och se om vi kunna få sikte på henne i afton?»
Han samtyckte och gjorde sig i ordning att följa med. Utan att synas lägga märke till vad han företog sig, såg jag hur omsorgsfullt han ordnade det lilla rummet, ställde fram ett ljus med nödiga elddon för att tända det, bäddade sängen och slutligen tog en av hennes klänningar — jag erinrade mig ha sett henne gå med den — fram ur en låda, där den låg prydligt hoplagd tillika med några andra klädesplagg samt en hatt, som han lade på en stol. Han häntydde lika litet som jag på
