Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/355

Den här sidan har korrekturlästs

― 351 ―

»Ja, mig med, master Davy», svarade han, »och det till och med mera än hans oförvägna sätt, ehuru båda delarna komma sig av den där förändringen hos honom. Jag vet inte om han under några förhållanden skulle vilja bära hand på honom, men bäst vore det om de aldrig råkades.»

Vi hade genom Temple Bar kommit in i city. Som vi nu icke vidare talade med varandra, överlämnade han sig, medan han gick vid min sida, åt det enda målet för sitt uppoffrande liv och vandrade framåt med denna tysta sammanträngning av alla sina tankar, som skulle ha gjort honom till en ensling mitt i en folkmassa. Då vi icke voro långt ifrån Blackfriarsbron, vände han sig åt sidan och pekade på en ensam kvinnogestalt, som gick framåt på motsatta sidan av gatan. Jag märkte genast att det var den person vi sökte.

Vi gingo över gatan och närmade oss redan kvinnan, då det föll mig in, att hon möjligen skulle vara mera benägen att hysa ett kvinnligt deltagande för den försvunna flickan, om vi tilltalade henne på ett lugnare ställe, längre bort från folkvimlet, där vi skulle vara mindre bemärkta. Jag föreslog därför min följeslagare, att vi ännu icke skulle tilltala henne, utan gå efter henne, i det jag på samma gång leddes av en dunkel önskan att få veta vart hon ämnade sig.

Då han höll med mig därom, följde vi henne på något avstånd, utan att förlora henne ur sikte, men aktade oss likväl för att komma henne alltför nära. eftersom hon ofta såg sig om. En gång stannade hon för att höra på några kringvandrande musikanter. och då stannade även vi.

Hon gick ett gott stycke, men vi följde efter. Av det sätt varpå hon valde sin väg, var det tydligt att hon ämnade sig till något bestämt ställe, och såväl detta som den omständigheten att hon höll sig på de livligaste gatorna samt kanske även det egendomligt lockande i att så där hemlighetsfullt följa efter någon förmådde mig