TJUGONDE KAPITLET.
Martha.
Vi hade nu kommit in i Westminster. Vi hade vänt om för att följa efter henne, emedan vi hade fått se henne, då hon kom gående emot oss, och Westminster Abbey var den punkt, där hon hade lämnat de stora gatornas ljus och buller. Hon skyndade så fort framåt, då hon icke längre hejdades av de båda strömmar av fotgängare, som gingo till och ifrån bron, att vi till följd härav och genom det försprång, som hon hade framför oss, då hon vek av, befunno oss på den trånga, utmed Themsen löpande gatan vid Millbank innan vi hunno fatt henne. I detta ögonblick gick hon tvärs över gatan, liksom för att undvika de steg, som hon hörde strax bakom sig, och skyndade ännu hastigare framåt, utan att se sig om.
En skymt av floden genom ett mörkt valv, där några kärror hade blivit skjutna in för natten, tycktes hejda mina steg. Jag vidrörde min följeslagare utan att yttra ett ord, och vi avstodo båda från att gå efter henne tvärs över gatan, utan följde henne på gatans motsatta sida och höllo oss så sakta som möjligt i skuggan från husen, men dock helt nära henne.
Vid ändan av denna lågt liggande gata stod och står ännu, då jag skriver detta, en liten ruskig träbyggnad, sannolikt en gammal utdömd färjstuga. Den ligger just vid den punkt där stengatan upphör och vägen börjar gå mellan en rad hus och floden. Så snart hon hade hunnit dit och fick se vattnet, stannade hon, som om hon hade kommit till sin bestämmelseort, och gick strax därpå långsamt framåt längs flodstranden och såg oavvänt på vattnet.
23. — David Copperfield. II
