Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs

― 32 ―

jag alltid tycker om att inhämta upplysning, då jag är okunnig. Är det verkligen det?»

Jag svarade, att jag tyckte rätt mycket om det, men att det likväl icke var så utomordentligt angenämt.

»Å! Det gläder mig att höra det, emedan jag alltid önskar att bli rättad, då jag har orätt», sade Rosa Dartle. »Ni menar att det är en smula torrt?»

»Ja», svarade jag, »det är kanske verkligen en smula torrt.»

»Å! Och detta är skälet till att ni behöver litet förströelse och ombyte och allt det där?» sade hon. »Ja, det kan nog vara riktigt! Men är det inte en smula — vasa? — för honom — jag menar inte er?»

En snabb blick från hennes ögon bort mot det håll där Steerforth gick med sin mor under armen, visade mig vem hon menade, men för övrigt begrep jag rakt ingenting och visade det sannolikt även.

»Månne det inte — jag säger inte bestämt att det gör det, ty jag önskar bara att få veta det — månne det inte upptager honom något för mycket? Månne det inte gör att han blir mer än vanligt sparsam på sina besök hos sin blint förgudade — vasa?» med ännu en snabb blick på dem och det en sådan blick, som tycktes tränga in i mina innersta tankar.

»Miss Dartle», svarade jag, »tro för all del inte…»

»Jag tror ingenting!» sade hon. »För all del, tänk inte att jag tror någonting! Jag är inte misstänksam. Jag gör bara en fråga och uttalar inte något omdöme. Jag önskar att av vad ni säger bilda mig ett omdöme. Jaså, det förhåller sig inte så? Nå, det gläder mig att höra!»

»Det är verkligen inte förhållandet», sade jag helt förbryllad, »att jag är skuld till att Steerforth varit längre borta från sitt hem än vanligt — ifall han varit det, något som jag i detta ögonblick sannerligen inte vet, såframt jag inte får sluta mig därtill av edra ord. Jag har inte sett honom på länge, förrän förliden afton.»

»Inte?»

»Nej, det har jag verkligen inte, miss Dartle!»