― 362 ―
Då hon hade blivit underrättad om allt, frågade hon var hon skulle kunna träffa oss, om det bleve nödvändigt. Under en matt flämtande gatlykta skrev jag upp våra adresser på ett blad i min plånbok, vilket jag rev ur och gav henne och som hon gömde vid sitt stackars bröst. Då jag frågade henne, var hon bodde, svarade hon efter ett kort dröjsmål, att hon aldrig bodde länge på ett ställe, varför det vore bäst att vi inte finge veta det.
Då mr Peggotty nu i viskande ton föreslog vad som redan hade fallit mig in, tog jag upp min börs, men var icke i stånd att förmå henne att taga emot penningarna eller lova att hon skulle göra det en annan gång. Jag föreställde henne, att mr Peggotty i sin ställning icke kunde sägas vara fattig, och att tanken på att hon skulle åtaga sig detta letande, utan att ha annat än sina egna hjälpkällor att räkna på, var oss obehaglig. Men hon var obeveklig. I detta enda avseende var hans makt över henne icke större än min. Hon tackade honom hjärtligt, men stod icke att övertala.
»Jag kan kanske få arbete; åtminstone ska jag försöka det», sade hon.
»Men tag åtminstone emot någon hjälp till dess ni försökt det», svarade jag.
»Det jag har lovat skulle jag inte kunna göra för penningar», sade hon. »Jag skulle inte kunna taga emot dem, även om jag vore på väg att svälta ihjäl. Att ge mig penningar, skulle vara detsamma som att undandraga mig ert förtroende, beröva mig det mål, ni skänkt mig, fråntaga mig det enda, som med visshet kan rädda mig från floden.»
»I den store domarens namn, inför vilken vi alla en gång skola mötas», sade jag, »ber jag er avstå från denna förfärliga tanke! Vi kunna alla göra något gott, om vi vilja.»
Hon darrade, hennes läppar skälvde och hennes ansikte blev blekare, då hon svarade:
»Det har kanske blivit inlagt i edra hjärtan, att ni skulle rädda en eländig varelse, för att hon skulle kunna
