― 373 ―
henne någonting dylikt. Kort sagt, Dora var så bedrövad och gjorde även mig så bedrövad genom den sinnesstämning, vari hon befann sig, att jag insåg, att det icke tjänade till någonting att, om än aldrig så milt, förnya ett sådat försök och att jag måste gå annorlunda tillväga.
Vad hade jag väl då att göra? »Bilda hennes förstånd?» Detta var ett allmänt talesätt, som hade en god och lovande klang, och jag beslöt därför att bilda Doras förstånd.
Jag började genast. Då Dora var mycket barnslig och jag skulle haft vida större lust att instämma med henne, sökte jag att vara allvarlig — och försatte både henne och mig i dåligt lynne. Jag talade med henne om de ämnen, som sysselsatte mina tankar och läste Shakespeare för henne — och tröttade henne till den yttersta grad. Jag tog för vana att liksom rent tillfälligtvis meddela henne små bitar av nyttig undervisning eller sunt omdöme — och då jag drog fram med dem, ryckte hon häftigt till, som om de varit svärmare. Huru oavsiktligt och naturligt jag än sökte utbilda min lilla hustrus förstånd, kunde jag likväl icke undgå att se, att hon alltid hade en instinktlik föreställning om vad jag hade i sinnet och ständigt var rädd för mig. I synnerhet var det klart för mig, att hon ansåg Shakespeare för en riktig buse. Det gick därför mycket långsamt med utbildningen.
Jag begagnade mig för detta ändamål av Traddles och lät varje gång han besökte mig mina minor springa mot honom till indirekt uppbyggelse för Dora. Den massa praktiskt förstånd, jag sålunda bibragte Traddles, var ofantlig och av bästa kvalitet, men hade ingen annan verkan på Dora, än att den gjorde henne nedstämd och ständigt orolig av fruktan att det nästa gång skulle bli hennes tur. Jag tyckte mig vara förvandlad till en skolmästare, en fälla eller en snara; det förekom mig som om jag ständigt lekte spindel med Doras fluga och alltjämt störtade ut ur mitt hål till hennes stora förskräckelse.
