― 34 ―
tressant för mig att se dem tillsammans, icke blott på grund av deras inbördes tillgivenhet, utan även i anledning av den starka likheten dem emellan och det sätt varpå det, som var stolt eller häftigt hos honom, hos henne var förmildrat till graciös värdighet till följd av ålder och kön. Jag tänkte mer än en gång, att det var väl att icke någon allvarsam anledning till split någonsin hade förekommit dem emellan, emedan två sådana naturer — jag borde snarare säga, två sådana schatteringar av samma natur — i annat fall skulle ha varit svårare att försona än två de starkaste motsatser man någonsin kunde påträffa. Denna tanke uppsteg likväl icke hos mig på grund av eget omdöme, det måste Jag bekänna, utan till följd av ett yttrande av Rosa Dartle.
Hon sade vid middagen:
»Ack, om någon ändå ville säga mig, eftersom jag tänkt därpå hela dagen och så gärna skulle vilja veta det.»
»Vad är det som ni önskar veta, Rosa?» svarade mrs Steerforth. »För all del, kära Rosa, var inte så hemlighetsfull!»
»Hemlighetsfull?» utbrast hon. »Å, verkligen? Anser ni mig vara det?»
»Jag ber er ju ständigt, kära Rosa», sade mrs Steerforth, »att tala tydligt, på ert gamla naturliga sätt!»
»Ah, jaså, detta är således inte mitt naturliga sätt?» genmälde hon. »Ni måste verkligen ursäkta att jag frågar, emedan jag endast önskar att bli undervisad. Vi känna aldrig oss själva.»
»Det har blivit er andra natur», sade mrs Steerforth, utan att visa något missnöje, »men jag erinrar mig — och det måste helt säkert även ni göra, Rosa — då ert sätt var helt olika, då det inte var så försiktigt och mera tilllitsfullt.»
»Jag är övertygad att ni har rätt», svarade hon, »och på det sättet är det som dåliga vanor komma över en! Jaså, verkligen? Mindre försiktig och mera tillitsfull! Jag undrar just hur jag omärkligt kan ha blivit så där
