― 378 ―
uppfostrat, aldrig, sedan vi blivit gifta, kunde ha känt vad det hade känt i sin hemliga erfarenhet.
»Ingen skiljaktighet i äktenskapet kan jämföras med brist på överensstämmelse i tankar och syften.» Även dessa ord erinrade jag mig. Jag hade sökt att lämpa Dora efter mig och funnit det omöjligt. Det återstod nu att lämpa mig själv efter Dora; att dela med henne vad jag kunde och vara lycklig; att på mina axlar taga den börda jag måste bära, men detta oaktat vara lycklig. Detta var den tukt och uppfostran jag underkastade mitt hjärta, då jag började att tänka. Det gjorde mitt andra äktenskapsår lyckligare än det första och vad än bättre var, det gjorde Doras liv till idel solsken.
Men under loppet av detta år började Dora att bli klen. Jag hade hoppats att lättare händer än mina skulle lyckats att forma hennes karaktär och att ett vid hennes bröst leende barn skulle förvandla mitt hustrubarn till kvinna. Men det skulle icke bliva så. Anden svävade ett ögonblick på tröskeln till sitt lilla fängelse och därefter bort, utan att ha känt till någon fångenskap.
»När jag kan springa omkring igen såsom jag brukade, tant», sade Dora, »ska jag lära Jip springa i kapp. Han börjar bli så trög och lat.»
»Jag fruktar», sade min tant, som satt bredvid henne med sitt arbete, »att han lider av ett värre ont än så. Han börjar bli gammal, Dora.»
»Tror ni att han är gammal?» sade Dora förvånad. »Å, så underligt det förekommer mig, att Jip skulle vara gammal!»
»Det är en sjukdom som vi alla äro underkastade, kära liten», svarade min tant muntert. »Jag känner mig inte mera fri från den än förr, det försäkrar jag dig.»
»Men Jip», sade Dora och betraktade honom medlidsamt, »även lilla Jip! Ack, stackars gosse!»
»Jag är övertygad att han ännu har lång tid kvar, blomman min», sade min tant och klappade Dora på kinden, då hon böjde sig ned ifrån sin bädd för att se på Jip, som svarade henne med att stå på bakbenen och
