― 379 ―
göra åtskilliga vanmäktiga, flämtande försök att klättra upp till henne. »Han måste ha ett stycke flanell i sitt hus i vinter, och det skulle inte förvåna mig om han bleve alldeles frisk igen till våren, då blommorna komma. Gud signe den lilla hunden!» utbrast min tant, »om han hade lika många liv som en katt och vore på väg att förlora dem alla, tror jag att han skulle skälla på mig i sitt sista andetag.»
Dora hade hjälpt honom upp i soffan, där han verkligen trotsade min tant på ett så ursinnigt sätt, att han icke kunde hålla sig rak, utan skällde sig alldeles krokig. Ju mera min tant såg på honom, desto argare blev han, ty hon hade på sista tiden lagt sig till med glasögon, och av något outgrundligt skäl ansåg han dessa glasögon som en personlig förnärmelse.
Efter många övertalningar fick Dora honom att lägga sig vid hennes sida, och då han åter hade blivit lugn, drog hon upprepade gånger ett av hans långa öron genom sin hand och sade tankfullt: »Till och med till Jip. Ack, stackars gosse!»
»Hans lungor äro goda nog», sade min tant muntert, »och hans antipatier ännu inte det ringaste försvagade. Han har säkert ännu många år på sig. Men om du vill ha en hund att springa i kapp med, Liten Blomma, så har den här levat för väl till det, och jag ska ge dig en annan.»
»Tack, tant!s sade Dora. »Men det skulle jag inte vilja.»
»Inte?» sade min tant och tog av sig glasögonen.
»Jag skulle inte kunna ha någon annan hund än Jip», sade Dora. »Det skulle vara så ovänligt mot Jip. För övrigt skulle jag inte kunna bli så god vän med någon annan hund som med Jip, ty en annan skulle inte ha känt mig innan jag blev gift och skulle inte ha skällt på Doady första gången han kom i vårt hus. Jag fruktar att jag inte skulle kunna bry mig om någon annan hund än Jip, tant.»
»Ja visst, det har du rätt uti!» sade min tant och klappade henne åter på kinden.
