Den här sidan har korrekturlästs
― 381 ―
munter procession, och Dora var den muntraste av oss alla.
Men stundom, då jag lyfte upp henne och kände att hon låg lättare i mina armar, överfölls jag av en död, tom känsla, som om jag nalkades någon okänd, frusen trakt, som isade mitt liv. Jag undvek att beteckna denna känsla med något namn eller att inom mig själv söka göra mig reda för den, till dess jag en afton, då den hade gripit mig mycket starkt, och min tant hade lämna henne med avskedshälsningen: »God natt, Liten Blomma!» satte mig allena ned vid mitt skrivbord och grät vid tanken på vilket olycksdigert namn det var och huru blomman i sin blomstring vissnade på trädet.
