― 383 ―
ställning att använda artighetens eller lyckönskningens språk. Detta lämnar han åt skickligare och renare händer.
I den händelse att edra mera viktiga sysselsättningar tillåta er att följa dessa ofullkomliga skrivtecken så långt — vilket torde ske eller icke ske, allteftersom omständigheterna gestalta sig — skall ni helt naturligt fråga vilket syfte som förmått mig att sätta denna skrivelse på papperet. Tillåt mig säga, att jag fullkomligt böjer mig för den förnuftsenliga beskaffenheten av en sådan fråga och nu skrider till att utveckla den, i det jag förutskickar den anmärkning, att ämnet icke är av pekunär natur.
Utan att mera omedelbart häntyda på någon dold förmåga, som möjligen kan finnas hos mig, att slunga åskviggen eller sända den förtärande och hämnande lågan till något håll, må det vara mig tillåtet att i förbigående anföra, att mina ljusaste syner för alltid äro skingrade — att mitt lugn är krossat och min mottaglighet för glädjen tillintetgjord — att mitt hjärta icke längre befinner sig på det rätta stället — och att jag icke längre kan gå upprätt inför min nästa. Blomman är anfrätt. Kalken är bitter ända till randen. Masken håller på med sitt arbete och skall snart göra av med sitt offer. Ju förr, desto bättre. Men jag vill icke avvika från ämnet.
Försatt i ett själstillstånd av sällsynt plågsamhet, vilket till och med ligger utom det tröstande området av mrs Micawbers inflytande, ehuru detta utövas i hennes tredubbla egenskap av kvinna, maka och mor, är det min avsikt att fly undan mig själv för en kort tid och ägna en vilotid av fyrtioåtta timmar åt att åter besöka några huvudstadsscener för forna nöjen. Bland andra hamnar för husligt lugn och sinnesfrid skola mina steg naturligtvis även vända sig mot Kings Benchfängelset. I det jag säger att jag (om Gud vill) i övermorgon klockan sju på slaget skall befinna mig utanför den södra muren till detta ställe för inspärrning enligt civil lag, har syftet för detta brevliga meddelande blivit uppfyllt.
