Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs

― 35 ―

förändrad! Det är verkligen högst eget. Jag måste beflita mig om att återvinna mitt förra jag.»

»Jag önskar att ni ville göra det, Rosa», sade mrs Steerforth med ett leende.

»Ja, det ska jag verkligen!» sade hon. »Jag vill lära mig öppenhet av — låt mig se — av James.»

»Ni kan inte lära er öppenhet i någon bättre skola, Rosa», sade mrs Steerforth med en viss häftighet, ty det låg alltid någonting sarkastiskt i vad Rosa Dartle sade, ehuru det, liksom vid detta tillfälle, sades på det mest omedvetna sätt i världen.

»Ja, det är jag fullt säker om», svarade hon med en ovanlig värme. »Om jag är säker om någonting, så är jag naturligtvis säker om det.»

Mrs Steerforth tycktes ångra att hon visat sig litet stött, ty hon yttrade nu i en vänlig ton:

»Hör nu, min bästa Rosa, vi ha ännu inte fått höra vad det var som ni önskade bli upplyst om.»

»Vad jag önskade bli upplyst om?» svarade hon med retsam köld. »Å, det är bara, huruvida personer, som likna varandra till sin moraliska beskaffenhet — är det den rätta frasen?»

»Det är en lika bra fras som någon annan», sade Steerforth.

»Jag tackar så mycket! — huruvida personer, som likna varandra till sin moraliska beskaffenhet, sväva i större fara att råka i djup och bitter oenighet än andra personer i andra förhållanden, med antagande av att någon allvarsam anledning till tvist uppstod dem emellan?»

»Den frågan skulle jag vilja besvara med ja», sade Steerforth.

»Skulle ni?» genmälde hon. »Å, bevare mig! Antag således till exempel — man kan taga vilken orimlighet som helst till exempel — att ni och er mor råkade i någon allvarsam strid!»

»Min bästa Rosa», inföll mrs Steerforth med ett godmodigt skratt, »hitta för all del på något annat exempel. Jag hoppas vid Gud, att James och jag bättre känna våra plikter mot varandra!»