― 389 ―
gan av dessa järnpiggar ovanpå brandmuren avspeglade sig på promenadplatsens sand, har jag sett mina barn trampa på de invecklade mönstren och undvika de mörka strecken. Jag har varit förtrogen med varenda sten på platsen. Om jag visar svaghet, torde ni ursäkta mig.»
»Vi ha allesammans skridit fram i livet sedan dess, mr Micawber», sade jag.
»Mr Copperfield», svarade mr Micawber med bitterhet, »då jag var en invånare i denna tillflyktsort, kunde jag se min medmänniska i ansiktet och slå henne i huvudet, om hon förnärmade mig. Min medmänniska och jag stå inte längre i detta ärofulla infördes förhållande.» Vändande sig från byggnaden på ett dystert och nedslaget sätt, mottog mr Micawber min framsträckta arm på den ena och Traddles' framsträckta arm på den andra sidan och gick framåt mitt emellan oss.
»Det gives vissa råmärken på vägen till graven», yttrade mr Micawber med en öm blick tillbaka över sin axel, »vilka man, om det inte vore en så ogudaktig önskan, kunde önska att man aldrig hade överskridit. Ett sådant är Kings Bench på min brokiga levnadsbana.»
»Ni är förstämd, mr Micawber», sade Traddles.
»Det är jag, sir», svarade mr Micawber.
»Jag vill hoppas», fortfor Traddles, »att det inte är därför att ni fattat motvilja för lagfarenheten, ty ni vet ju att även jag är jurist.»
Mr Micawber svarade icke ett ord.
»Hur står det till med vår vän Uriah Heep, mr Micawber?» frågade jag efter ett ögonblicks tystnad.
»Min bäste Copperfield», svarade mr Micawber, i det han råkade i en häftig sinnesrörelse och blev alldeles blek, »om ni frågar efter min principal såsom er vän, gör det mig ont; om ni frågar efter honom såsom min vän, framkallar det ett sardoniskt leende på mina läppar. I vilken egenskap ni än frågar efter min principal, måste det, utan att förnärma er, vara mig tillåtet att inskränka mitt svar därtill, att hur det än står till med hans hälsa, så ser han ut som en räv, för att icke säga som
