― 399 ―
vet att han, sedan han läst någonting i tidningen, som möjligen kunde passa in på henne, fattat sin stav och vandrat av på ena färd av väl ett tjog mil. Han reste sjövägen till Neapel och tillbaka igen, sedan han hade hört de nyheter om vilka miss Dartle hade skaffat mig kännedom. Alla dessa resor företogos på det mest sparsamma sätt, ty han stod orubbligt fast vid sitt beslut att spara pengar för Emilis skull, då hon bleve återfunnen. Under alla dessa långvariga ansträngningar hörde jag honom aldrig klaga, hörde jag honom aldrig säga, att han var trött eller modlös.
Dora hade ofta sett honom efter vårt bröllop och var särdeles betagen i honom. Jag tycker mig ännu se honom i detta ögonblick, hur han stod bredvid soffan med sin grova mössa i handen och med mitt hustrubarns blå ögon med blyg förundran fästa på hans ansikte. Någon gång i skymningen, då han kom för att tala med mig, kunde jag förmå honom att röka sin pipa i trädgården, medan vi långsamt gingo fram och tillbaka vid varandras sida, och då framträdde så livligt för mig bilden av hans öde hem och hur trevligt det plägade se ut för mina barnsliga ögon, då brasan flammade om aftonen och stormen tjöt omkring det.
En afton vid denna timme berättade han mig, att han den föregående aftonen hade sett Martha stå och vänta i närheten av hans bostad, varpå han hade gått ut till henne, och hon hade då bett honom att icke på något villkor lämna London förrän han åter träffat henne.
»Sade hon er varför?» frågade jag.
»Jag frågade henne därom, master Davy», sade han, »men hon yttrar alltid så få ord och hon fick endast mitt löfte, och så gick hon sin väg.»
»Sade hon när ni möjligen kunde vänta att få återse henne?» frågade jag.
»Nej, master Davy», svarade han och förde handen tankfullt över sitt ansikte. »Jag frågade henne det också, men det var mer än hon kunde säga, sade hon.»
Som jag för länge sedan hade upphört att uppmuntra honom med förhoppningar, som hängde på en så fin