― 403 ―
liten tom vindskammare med ett lågt, sluttande tak och icke stort större än ett skåp. Mellan denna kammare och det rum hon kallade sitt, fanns en liten mellandörr, som stod på glänt. Här stannade vi, andfådda efter uppstigandet, och hon lade sakta sin hand på mina läppar. Jag kunde endast se, att det inre rummet var tämligen stort och att det stod en säng därinne samt att några simpla teckningar av fartyg hängde på väggarna. Jag kunde icke se miss Dartle eller den person som vi hade hört henne tilltala, och min följeslagerska kunde det säkerligen icke heller, eftersom jag innehade den bästa platsen.
En dödstystnad rådde några ögonblick där inne. Martha höll den ena handen för min mun och upplyfte den andra i en lyssnande ställning.
»Det är detsamma om hon är hemma eller inte», sade Rosa Dartle föraktfullt, »jag känner henne inte. Det är er jag kommit för att se.»
»Mig!» sade en mild röst.
Vid ljudet därav genomilades jag av en rysning, ty rösten var Emilis.
»Ja», sade miss Dartle, »jag har kommit hit för att se er. Säg, blygs ni inte för det ansikte, som varit skuld till så mycket ont?»
Det orubbliga och oblidkeliga hat, som röjde sig i hennes ton, dess kalla, sträva skärpa och dess kvävda raseri framställde henne för mig så tydligt, som om jag hade sett henne stå i den klaraste belysning. Jag såg de blixtrande, svarta ögonen och den av passionen härjade gestalten, och jag såg ärret, vars vita spår genomskar hennes läppar, pulsera medan hon talade.
»Jag har kommit för att se James Steerforths älskainna», sade hon — »den flicka som rymde bort med hoom och nu är en visa bland allt simpelt folk i hennes hemort; den fräcka, inbilska, inpiskade följeslagerskan åt sådana som James Steerforth och hans likar. Jag ville veta hur en sådan varelse såg ut.»
Ett prasslande hördes, som om den stackars varelse, vilken hon överhopade med dessa bitterheter, sprungit
