― 409 ―
jade här i den gemensamma trappan. Här ska finnas anständiga kvinnor, efter vad jag hört sägas; och det vore synd, om ett sådant ljus som ni skulle finnas bland dem och vara dolt. Om ni, sedan ni lämnat detta hus, söker en tillflyktsort här i staden i någon annan egenskap än er verkliga, varuti ni mycket gärna ska få visa er utan något hinder från min sida, så kan ni vänta er samma behandling, så snart jag fått rätt på er vistelseort. Som jag understödes av en herre, som för inte länge sedan traktade efter att hedras med er hand, är jag så tämligen säker på att lyckas i detta avseende.»
Skulle han då aldrig, aldrig komma? Huru länge skulle jag uthärda detta? Huru länge?
»Ve mig, ve mig!» utbrast den arma Emili i en ton som skulle kunnat röra det hårdaste hjärta, tyckte jag, men i Rosa Dartles leende låg icke någon mildring. »Vad, vad ska jag göra?»
»Göra?» upprepade den andra. »Leva lycklig i edra tankar! Ägna er tillvaro åt minnet av James Steerforths ömhet — han ville ju att ni skulle gifta er med hans betjänt? — eller åt den tacksamma känslan mot den redliga och uppriktiga varelse, som hade velat taga emot er som en gåva av honom. Eller om inte dessa stolta minnen och medvetandet av edra egna dygder och den hedrande ställning till vilken de höjt er i varje mänsklig varelses ögon kunna hålla er uppe, så gift er med den där gode mannen och var lycklig över hans medgörlighet. Hjälper inte heller detta, så dö! Det finns portgångar och sophögar för sådana lik och en sådan förtvivlan — sök upp en sådan och svinga er upp till himlen!»
Jag hörde avlägsna steg i trappan. Jag kände igen dem; jag var viss därom. Gud vare lovad, det var han! Hon gick långsamt förbi dörren, då hon sade detta och försvann ur sikte för mig.
»Men märk väl mina ord!» tillade hon långsamt och strängt, i det hon öppnade den andra dörren för att gå ut. »Av vissa skäl, som jag har, och på grund av ett visst hat, som jag hyser, har jag beslutit att brännmärka er, så framt ni inte drager er undan dit jag inte kan nå
