― 410 ―
er eller låter er vackra mask falla. Detta är vad jag hade att säga, och vad jag säger, det ämnar jag även göra.»
Stegen kommo allt närmare och närmare — gingo henne förbi, då hon gick ned och störtade in i rummet.
»Morbror!»
Ett förfärligt anskri följde på detta ord. Jag stannade ett ögonblick för att titta in och såg honom nu stödja hennes sanslösa gestalt i sina armar. Han stirrade några få sekunder in i hennes ansikte, lutade sig därefter ned för att kyssa det — o, huru ömt! — och lade en näsduk över det.
»Master Davy», sade han med låg, skälvande röst, då han hade höljt över det, »jag tackar min himmelske fader för att min dröm gått i fullbordan! Jag tackar honom innerligt därför att han på sina vägar fört mig till mitt hjärtas älskling!»
Med dessa ord lyfte han henne upp i sina armar, och med det beslöjade ansiktet vilande mot hans bröst och vänt mot hans eget, bar han henne, orörlig och sanslös, ned utför trapporna.
