― 412 ―
gården, där hon satte sig på en bänk och jag bredvid henne. Det fanns även plats åt mr Peggotty, men han ville hellre stå och stödde sin hand mot det lilla lantliga bordet. Medan han stod så och såg på sin mössa en liten stund innan han började tala, kunde jag icke undgå att märka vilken kraft och karaktärsstyrka hans seniga hand uttryckte och vilken god och pålitlig kamrat den var åt hans hederliga panna och järngrå hår.
»I går afton förde jag mitt älskade barn», började mr Peggotty, i det han lyfte sina ögon upp till våra, »hem till min bostad, där jag väntat så länge på henne och hållit allt i ordning för hennes räkning. Det dröjde flera timmar innan hon ännu kände riktigt igen mig, men då hon gjorde det, knäböjde hon vid mina fötter och berättade mig hur alltsammans hade gått till, med så milda och varma ord som om det varit sina böner hon hade läst. Ni kan tro mig, att när jag hörde hennes röst, som jag hemma hade hört så glad och lekfull och såg henne ligga förödmjukad liksom i det stoft, varuti vår frälsare skrev med sin välsignade hand, så kände jag liksom ett stygn fara genom mitt hjärta mitt under all dess tacksamhet.»
Han for med tröjärmen över sitt ansikte, utan något försök att dölja varför, harsklade sig och fortfor:
»Denna känsla räckte emellertid inte länge, ty hon var ju funnen. Jag behövde bara tänka på att hon var återfunnen, så var den borta, och jag vet inte ens riktigt, varför jag nu talar om den. För en minut sedan tänkte jag inte på att säga ett ord om mig själv, men det kom sig så naturligt, att jag gav efter därför innan jag själv visste av det.»
»Ni är en självförsakande själ och får nog er belöning», sade min tant.
Mr Peggotty, på vars ansikte skuggorna från trädens lövverk spelade, gjorde en förvånad böjning på huvudet mot min tant, liksom till erkänsla för hennes goda tanke om honom, och upptog därpå åter den tråd han hade släppt.
