― 38 ―
»Du borde akta dig för att reta henne, James. Kom ihåg att hennes lynne blivit förbittrat och att man inte bör sätta det på för hårt prov.»
Rosa kom icke tillbaka, och vi talade icke vidare om henne förrän jag följde Steerforth in i hans rum för att taga god natt av honom. Nu skrattade han åt henne och frågade mig, om jag någonsin hade sett maken till ett sådant litet hetsigt stycke obegriplighet.
Jag yttrade så mycket av min förvåning som jag då var i stånd att uttrycka och frågade om han kunde gissa vad det var som så plötsligt hade gjort henne så där förbittrad.
»Det vete Gud!» svarade Steerforth. »Allt vad du vill — eller också ingenting! Jag har sagt dig att hon lägger allting, sig själv inberäknad, på en slipsten och vässar det. Hon är ett eggjärn, och man måste vara försiktig då man handskas med henne. Hon är alltid farlig. God natt!»
»God natt, min bäste Steerforth!» sade jag. »Jag ska vara rest då du vaknar i morgon bittida. God natt!»
Han ville ogärna släppa mig och stod och höll mig ifrån sig, med en hand på vardera av mina axlar, såsom han hade gjort i mitt eget rum.
»Daphne», sade han med ett leende — »ty ehuru detta inte är det namn som din gudfar och gudmor gav dig, är det likväl det vid vilket jag helst vill kalla dig — och jag önskar så innerligt att du kunde ge mig detsamma.»
»Men det kan jag ju, om jag vill», sade jag.
»Daphne, om något någonsin skulle skilja oss åt, måste du alltid tänka det bästa om mig, gamla gosse. Låt oss komma överens om den saken: tänk det bästa om mig, ifall omständigheterna skulle skilja oss åt!»
»Hos mig finns det ingenting bäst eller sämst i fråga om dig, Steerforth», svarade jag. »Du är alltid lika älskad och omhuldad i mitt hjärta.»
Jag kände en sådan ånger över att jag någonsin förorättat honom, till och med endast genom en obestämd tanke, att bekännelsen därom steg upp till mina läppar. Om jag icke så ogärna hade velat förråda vad Agnes
