Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/422

Den här sidan har korrekturlästs

― 418 ―

bort från hennes öppna grav!’ Därpå berättade hon Emili, att hon talat med mig och visste att jag älskade och förlät henne. Hastigt svepte hon kläderna om henne och förde henne, matt och darrande, bort med sig vid sin arm. Hon frågade inte mera efter vad de sade, än om hon inte hade haft några öron. Hon gick ibland dem med mitt barn och tänkte endast på henne och förde henne mitt i natten fri och frälst bort ur denna undergångens svarta håla!

Hon skötte och vårdade Emili», sade mr Peggotty, som hade släppt min hand och lagt sin på sitt klappande bröst, »hon skötte och vårdade min Emili, medan hon låg sjuk och utmattad och allt emellanåt yrade, ända till sent i går eftermiddags. Då gick hon ut för att söka upp mig och därefter er, master Davy. Hon sade inte Emili varför hon gick ut, för att hon inte skulle tappa modet och söka att gömma sig undan. Hur den där grymma damen hade fått veta att hon var där, kan jag ej säga. Vare sig att han, som jag så många gånger nämnt, händelsevis hade sett dem gå dit, eller om han, vilket synes mig troligare, bade fått veta det av den där kvinnan, det frågar jag just inte mycket efter. Min systerdotter är återfunnen.

Under hela natten ha vi varit tillsammans, Emili och jag. I förhållande till tiden är det endast litet hon sagt med ord genom de tårar som kommo från hennes förkrossade hjärta, och ännu mindre har jag sett av hennes kära ansikte, sådant det växt till en fullvuxen kvinnas vid min härd, men hela natten ha hennes armar legat kring min hals, och hennes huvud har legat här, och vi veta fullt och fast, att vi hädanefter för evigt kunna lita på varandra.»

Han teg, och hans hand vilade på bordet med ett lugn och en fasthet, som kunde ha besegrat lejon.

»Det var en ljusglimt för mig, Trot», sade min tant och torkade sina ögon, »då jag beslöt att stå fadder åt din syster Betsey Trotwood, som så där drog mig vid näsan, men näst efter detta skulle knappast någonting