Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/426

Den här sidan har korrekturlästs

― 422 ―

att ordna och göra upp där och sannolikt ta farväl av Yarmouth.»

»Och nu skulle ni gärna se att jag följde med er?» sade jag, då jag märkte att han icke hade sagt allt.

»Ja, om ni kunde göra mig den stora tjänsten, master Davy», sade han, »så vet jag att er åsyn skulle muntra upp dem allesammans.»

Som min lilla Dora var vid gott lynne och önskade att jag skulle resa — såsom jag märkte då jag talade med henne därom — gav jag honom gärna mitt löfte att följa med. Den följande morgonen sutto vi följaktligen i Yarmouthdiligensen och foro nedåt den gamla vägen.

Då vi om aftonen gingo genom den gamla bekanta gatan, medan mr Peggotty, trots alla mina invändningar, bar min nattsäck, tittade jag in i Omers och Jorams butik och såg min gamle vän mr Omer sitta där och röka sin pipa. Jag ville ogärna vara närvarande vid det första mötet mellan mr Peggotty och hans syster och Ham och begagnade därför mr Omer till förevändning för att stanna efter något litet.

»Hur står det till med mr Omer efter denna långa tid?» sade jag i det jag trädde in.

Han viftade bort röken från sin pipa för att bättre kunna se mig och kände snart igen mig till mitt stora nöje.

»Jag borde stiga upp, sir, för att tacka för en tocken ära som det här besöket», sade han, »men se mina fortkomstledamöter ä' inte riktigt krya av sig, och jag rullas omkring i en stol. Men, Gud vare lovad, med undantag av mina ben och min andedräkt är jag så rask som någon kan vara.»

Jag lyckönskade honom till hans belåtna utseende och goda lynne och såg nu att hans länstol gick på trissor.

»Är det inte en fiffig uppfinning, det här?» frågade han, i det han följde riktningen av min blick och polerade stolsarmen med sin rockärm. »Han löper så lätt som en fjäder och följer spåret så ackurat som en diligens. Ser ni, min lilla Minni — min dotterdotter, ni vet, Minnis dotter — skjuter med sin lilla styrka mot rygg-