― 424 ―
»Och sedan jag började att befatta mig med läsning i allmänhet, så har ni börjat på att skriva i allmänhet, vasa, sir?» sade mr Omer och betraktade mig med beundrande blickar. »En tocken präktig bok det är som ni har skrivit! Och tocka uttryck det är i den! Jag har läst vart eviga ord i den — och vad det beträffar att känna sig sömnig, så kom det aldrig i fråga!»
Jag uttryckte skrattande min belåtenhet häröver, men måste dock tillstå, att jag fann denna tankeförbindelse betydelsefull.
»Jag försäkrar er på heder och tro», sade mr Omer, »att när jag lägger den där boken på bordet och betraktar den utvändigt i tre olika band — en, två, tre — så känner jag mig stolt som Punch vid tanken på att jag en gång hade den äran att stå i förbindelse med er familj. Ja, Herre Gud, det är nu en lång tid sedan, eller hur? Där borta i Blunderstone. Med en liten nätt person vid sidan av den andra personen. Och ni själv var då en liten person. Ja, Herre Gud!»
Jag bytte om samtalsämne genom att bringa Emili på tal. Sedan jag hade försäkrat honom, att jag icke hade glömt det deltagande han ständigt hade visat för henne och hur vänligt han alltid hade behandlat henne, meddelade jag honom i korthet hur hon hade kommit tillbaka till sin morbror genom Marthas tillhjälp, vilket jag visste skulle glädja den gamle mannen. Han lyssnade till mig med den största uppmärksamhet och sade rörd, då jag hade slutat:
»Det gläder mig, sir! Det är den bästa nyhet jag hört på mången god dag. Ja, Herre Gud! Och vad ska det nu göras för den där olyckliga unga kvinnan Martha?»
»Ni vidrör nu en punkt», sade jag, »vid vilken mina tankar sysselsatt sig alltsedan i går, men varom jag ännu inte kan lämna er någon upplysning, mr Omer. Mr Peggotty har inte rört vid den strängen, och jag har därför inte heller velat göra det, men jag är säker om att han inte glömt det, ty han glömmer ingenting som är oegennyttigt och gott.»
