― 431 ―
Mrs Gummidge lutade sig mot sin korg och sade ingenting.
»Där står samma kista på vilken ni brukade sitta tillsammans med Emili», sade mr Peggotty i viskande ton. »Jag ämnar ta den med mig härifrån sist av alltsammans. Och här är ert lilla sovrum, master Davy. Det är nästan en så dyster afton, som man någonsin kan önska sig!»
Ehuru det icke blåste hårt, hade vinden också verkligen ett högtidligt ljud och kröp omkring det öde huset med en klagande viskning, som var högst sorglig. Allt var borta, ända till den lilla ramen av ostronskal. Jag tänkte på huru jag hade legat här, då den första förändringen försiggick i mitt hem. Jag tänkte på det blåögda barnet, som hade förtjusat mig. Jag tänkte på Steerforth, och jag överfölls av en dåraktig, förfärlig föreställning om att han befann sig i närheten av oss, och att vi när som helst kunde möta honom.
»Det kommer sannolikt att dröja länge», sade mr Peggotty med låg röst, »innan båten finner nya hyresgäster. Folk här i trakten tror nu om den, att den för olycka med sig!»
»Tillhör den någon här i grannskapet?» frågade jag.
»Ja, en masthuggare uppe i staden», sade mr Peggotty. »Jag ska ge honom nyckeln i afton.»
Vi tittade in i det andra lilla rummet och kommo därefter tillbaka till mrs Gummidge, som ännu satt på kisan, och vilken mr Peggotty, i det han satte ljuset på kaminlisten, bad stiga upp för att han skulle kunna bära ut den innan han släckte ljuset.
»Daniel», sade mrs Gummidge, i det hon plötsligt släppte sin korg och hakade sig fast vid hans arm, »käre Daniel, de avskedsord, jag vill säga er här i detta hus, äro: jag vill inte bli kvarlämnad här. Tänk inte på att lämna mig kvar, Daniel, ack, för all del, gör inte det!»
Mr Peggotty såg helt häpen från mrs Gummidge bort till mig och från mig bort till mrs Gummidge, som om han hade blivit uppväckt ur sömnen.
