TREDJE KAPITLET.
En förlust.
Jag kom till Yarmouth på aftonen och tog in på värdshuset. Jag visste att Peggottys gästrum — mitt rum — sannolikt innan kort skulle bli tillräckligt upptaget, ifall den store gäst, för vars ankomst alla levande måste lämna plats, icke redan befann sig i huset, och därför begav jag mig till värdshuset och åt middag och beställde mig en sängplats.
Klockan var tio då jag gick ut. Många av bodarna voro stängda, och staden var dyster och ödslig. Då jag kom till Omer och Jorams, fann jag luckorna stängda, men boddörren stående öppen, och som jag kunde se en perspektivbild av mr Omer, som satt där inne vid salsdörren och rökte sin pipa, steg jag in och hälsade på honom.
»Nå, min själ och Gud», sade mr Omer, »hur står det till? Sitt ned. Tobaksrök inte obehaglig, hoppas jag?»
»Nej, visst inte», svarade jag. »Jag tycker om den — från en annans pipa.»
»Huru, inte från er egen, vasa?» genmälde mr Omer med ett skratt. »Så mycket bättre, sir. Ful vana för en ung man. Sitt ned. Jag röker själv, för andtäppan.»
Mr Omer hade röjt plats åt mig och satte fram en stol. Han satte sig nu ned igen helt andfådd och smackade på sin pipa, som om den innehållit ett förråd av en nödvändighetsvara utan vilken han måste omkomma.
»Det smärtar mig att ha fått ledsamma underrättelser om mr Barkis>, sade jag.
Mr Omer betraktade mig med en stadig blick och skakade på huvudet.
