Mr Dixon var så belåten med sitt nya namn och tycktes finna det så artigt av mr Micawber att giva honom det, att han åter tryckte hans hand och skrattade tämligen barnsligt.
»Dick», sade min tant. »Giv akt!»
Mr Dick lugnade sig och blev helt röd i ansiktet.
»Nu, mr Micawber», sade min tant, i det hon drog på sig sina handskar, »äro vi färdiga för berget Vesuvius eller vad som helst, så snart ni behagar.»
»Madame», svarade mr Micawber, »jag hoppas att ni snart ska få bevittna en eruption. Mr Traddles, jag tror att jag har er tillåtelse att här nämna, att vi rådplägat med varandra?»
»Ja, detta är verkligen fallet, Copperfield», sade Traddles, vilken jag betraktade med stor förvåning. »Mr Micawber har rådgjort med mig angående det han har för händer, och jag har rått honom efter bästa förmåga.»
»Om jag inte misstager mig, mr Traddles», fortfor mr Micawber, »så är det jag har för händer en upptäckt av viktig natur.»
»I högsta grad viktig», sade Traddles.
»Måhända torde ni, madame och mina herrar», sade mr Micawber, »under sådana förhållanden göra mig den äran att för några ögonblick underkasta er en persons ledning, som, huru ovärdig han än är att betraktas annorlunda än som ett vrak utan ägare på den mänskliga naturens strand, dock är er medmänniska, ehuru fråntagen sin ursprungliga gestalt genom egna förvillelser och den ökade tyngden av en kedja av omständigheter.»
»Vi hysa fullt förtroende till er, mr Micawber», sade jag, »och skola helt och hållet rätta oss efter er.»
»Mr Copperfield», svarade mr Micawber, »ert förtroende är under närvarande förhållanden inte illa använt. Jag vågar kanske utbedja mig ett försprång av precis fem minuter och att sedan få mottaga härvarande sällskap, då det frågar efter miss Wickfield på Wickfield och Heeps kontor, där jag är en avlönad tjänare.»
Min tant och jag sågo på Traddles, som nickade bifall.