― 441 ―
ande, som stämplar försåt mot en god ängel. Under tiden växlade mr Micawber och Traddles ett tecken, varpå Traddles gick ut, obemärkt av alla, med undantag av mig.
»Ni behöver inte stanna, Micawber», sade Uriah.
Mr Micawber stod, med handen på linjalen inne vid sitt bröst, med upprätt huvud vid dörren och såg alldeles omisskänneligen en av sina medmänniskor i ansiktet, och denna medmänniska var hans principal.
»Vad väntar ni på, Micawber?» sade Uriah. »Hörde ni inte att jag sade er, att ni inte behövde vänta?»
»Jo», svarade den orubblige mr Micawber.
»Varför väntar ni då?» frågade Uriah.
»Därför att jag — kort sagt, vill det», svarade mr Micawber med ett av sina gamla utbrott.
Uriahs kinder skiftade färg, och en sjuklig blekhet, ännu svagt färgad av den på honom över allt genomträngande rödheten, spred sig över dem. Han såg uppmärksamt på mr Micawber, medan hela hans ansikte andades kort och hastigt genom varje anletsdrag.
»Ni är en utsvävande sälle, såsom hela världen vet», sade han med ett försök att le, »och jag fruktar att jag blir tvungen att avskeda er. Gå er väg! Jag ska snart tala med er!»
»Om det finns någon skurk på jorden», sade mr Micawber, i det han plötsligt med den allra största häftighet brast ut igen, »med vilken jag redan talat för mycket, så är denne skurks namn — Heep!»
Uriah ryggade tillbaka, som om han hade fått ett stygn eller ett slag. I det han såg sig långsamt omkring på oss alla med det svartaste och elakaste uttryck hans ansikte kunde antaga, sade han med mera dämpag röst:
»Aha! Det är således en komplott! Ni ha infunnit er här enligt avtal! Ni spelar således under täcke med min skrivare, ni Copperfield? Men akta er; det kommer inte att tjäna er till något. Vi förstå varandra, ni och jag. Det finns ingen vänskap oss emellan. Ni har alltid varit en stursk narr allt ifrån det ni först kom hit, och nu är ni förmodligen avundsjuk över att jag
