― 444 ―
då upprördes jag av blotta tanken på att hon en enda timme hade levat i en sådan människas sällskap.
Sedan han en stund gnidit nedre delen av sitt ansikte och observerat oss med sina elaka ögon över sina askgrå fingrar, vände han sig ännu en gång till mig i en halvt gråtmild, halvt försmädlig ton och sade:
»Jaså, så att ni tycker att det är rätt och försvarligt, ni Copperfield, som skryter så mycket med er heder och allt det där, att så där smyga omkring min bostad och tissla och tassla med min skrivare? Om det hade varit jag, skulle det inte ha förvånat mig, ty jag ger mig inte ut för en gentleman (ehuru jag aldrig tiggt på gatan såsom ni, efter vad Micawber berättat), men ni? Och ni tycks inte heller frukta för vad ni gjort? Ni tänker alls inte på vad jag kommer att göra till vedergällning härför, eller på att ni själv kan råka illa ut för att ha smitt ihop en komplott och så vidare? Nå ja, vi få väl se! Där står er sagesman. Varför säger ni inte åt honom att han ska tala? Jag märker att han lärt sin läxa utantill»
Då han såg att hans ord icke gjorde någon verkan på någon av oss, satte han sig ned på ena hörnet av bordet, med händerna i fickorna och den ena av sina sneda fötter lindad kring det andra benet, och väntade trotsigt vad som komma skulle.
Mr Micawber, vars häftighet jag hittills med största möda hade förmått hålla i tygeln och som flera gånger hade fallit in med första stavelsen av ordet kanalje! utan att komma till de andra, brast nu lös, drog linjalen, tydligen såsom ett försvarsvapen, från sitt bröst och tog upp ur fickan ett dokument, som han hade lagt ihop i form av ett stort brev. Sedan han med sin vanliga svängning hade öppnat detta paket och tittat på innehållet, som om han hyste en artistisk beundran för stilen däruti, började han att läsa som följer:
»Bästa miss Trotwood, mina herrar!»
»Gud tröste och bevare karlen!» utbrast min tant med låg röst. »Han skulle vara i stånd att skriva full papper ristals, även om han därigenom skulle förverka sitt liv.»
