― 445 ―
»I det jag framträder för er för att anklaga den sannolikt mest inpiskade skurk, som någonsin levat» — här pekade mr Micawber med linjalen, som om den varit en kommandostav, bort på Uriah Heep, utan att taga ögonen från papperet — »begär jag inte att man skall hysa någon konsideration för mig själv. Allt ifrån vaggan ett offer för pekuniära förpliktelser, som jag icke varit i stånd att uppfylla, har jag städse varit en kastboll för förnedrande omständigheter. Vanära, brist, förtvivlan och vanvett hava, antingen i förening eller var och en för sig, varit mina följeslagare på min levnadsbana.»
Den njutning, varmed mr Micawber beskrev sig själv såsom ett rov för dessa bedrövliga olyckor, kunde endast jämföras med det eftertryck, varmed han läste upp sitt brev, och den hyllning han ägnade detsamma med en vaggning på huvudet, varje gång han tyckte sig ha givit riktig kläm och styrka åt en mening.
»Överväldigad av vanära, brist, förtvivlan och vanvett, inträdde jag på kontoret — eller byrån, såsom våra livliga grannar gallerna skulle kalla det — hos den firma, som till namnet står under ledning av Wickfield och — Heep, men i själva verket styres av — Heep allena. Heep och endast Heep är drivfjädern i denna maskin. Heep och endast Heep är förfalskaren och bedragaren.»
Uriah, som vid dessa ord blev mera blå än vit, gjorde härvid ett utfall, liksom för att rycka åt sig brevet och slita det i stycken, men genom ett riktigt underverk av färdighet eller tur träffade mr Micawber honom med linjalen på de framräckta knogarna och förlamade hans högra hand. Den sjönk ned, alldeles som om den blivit avbruten vid handleden, och slaget lät som om det hade fallit på ett trästycke:
»Fan anamma er!» utbrast Uriah, vridande sig i en ny smärta. »Det här ska ni få betala.»
»Kom hit en gång till, ni — ni — ni gemena Heep», flämtade mr Micawber, »och om ert huvud är som andra människors, ska jag krossa det. Kom hit bara!»
