Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs

― 41 ―

»Vet ni inte hur det är med honom i afton?» frågade jag.

»Det var just det jag hade velat fråga er om, sir», svarade mr Omer, »om det inte varit för grannlagenhetens skull. Detta är ett av obehagen i vårt yrke. När en person är sjuk, kunna vi inte fråga hur personen befinner sig.»

Denna svårighet hade icke fallit mig in, ehuru jag, då jag gick in i huset, visserligen icke hade varit fri från en viss fruktan för att åter få höra den gamla melodien. Men då den nu hade blivit omnämnd, erkände jag den och sade det även.

»Ja, ja, ni förstår», sade mr Omer och nickade. »Vi våga inte göra det, ty ser ni, det skulle bli en stöt, som de flesta personer kanske inte skulle hämta sig ifrån, att säga: ’Omer och Joram hälsa så mycket och fråga hur det står till med er denna morgon’ — eller denna eftermiddag — hur det kan falla sig.»

Mr Omer och jag nickade åt varandra, och mr Omer förstärkte sitt förråd av andedräkt med tillhjälp av pipan.

»Detta är en av de saker som hindra yrket från uppmärksamheter, som det ofta kunde önska att visa», sade mr Omer. »Tag mig själv till exempel. Jag har känt Barkis i fyrtio år så visst som ett och hälsat på honom var gång han gått förbi, men jag kan inte gå och fråga: ’hur mår han?’»

Jag tyckte att detta var bra hårt för mr Omer och sade honom det.

»Jag är inte egennyttigare, vill jag hoppas, än någon annan», sade mr Omer. »Betrakta mig! Jag kan mista andan när som helst, och så vitt jag vet, är det inte antagligt att jag skulle vara egennyttig under sådana omständigheter. Jag säger, att det inte är sannolikt hos en person som vet att andedräkten, då den går ifrån honom, kommer att gå som ett par blåsbälgar bleve sönderskurna, och till på köpet när denna person är morfar», sade mr Omer.

»Nej, visst inte», svarade jag.