― 447 ―
nomdrivandet av hans infernaliska plan. Då var det som jag, om jag får uttrycka mig så Shakespeariskt, började att tyna, tvina och täras bort. Jag märkte att mina tjänster städse togos i anspråk vid förfalskningsaffärer och i att föra bakom ljuset en individ, vilken jag vill beteckna såsom mr W.; vidare att mr W. bedrogs, hölls i okunnighet och lurades på alla möjliga sitt, medan den skurken — Heep — under hela tiden hycklade den gränslösaste tacksamhet mot och den ömmaste vänskap för denne högligen förorättade gentleman. Detta var illa nog, men som den filosofiske dansken[1] säger med den allmänna tillämplighet, som utmärker den lysande prydnaden för Elisabeths tidevarv, värre än står åter!»
Mr Micawber var så förtjust över denna Iyckade avrundning av meningen medelst ett citat, att han, låtsande som om han icke hade fått reda på var han slutat, beredde sig själv och oss den njutningen att ännu en gång läsa upp samma sats.
»Det är inte min avsikt», fortfor han, »att inom denna skrivelses gränser inlåta mig på en utförlig förteckning (som dessutom ligger färdig på ett annat ställe) över de olika, den av mig med mr W. betecknade individen vidkommande underslev i smått, i vilka jag varit en tyst samtyckande deltagare. Då striden i mitt inre mellan lön och ingen lön, bröd och intet bröd, tillvaro och icke tillvaro upphörde, heslöt jag att begagna varje sig erbjudande tillfälle att upptäcka och avslöja de större underslev, som till nämnde gentlemans stora oförrätt och förfång blevo begångna av — Heep. Sporrad av den tyste varnaren i mitt inre och av en icke mindre rörande och kraftig varnare i det yttre — vilken jag i korthet vill beteckna såsom miss W. — började jag en med icke ringa möda och besvär förenad hemlig forskning, vilken enligt bästa vetskap, kännedom och övertygelse nu fortfarit under en period av tolv kalendermånader.»
Han uppläste denna sista tirad som om den hade
- ↑ Hamlet.
