― 453 ―
— Heep — och vilka — Heep — svekfullt erhöll eller undansnillade av mr W. själv under förevändning av varjehanda spekulationer — samt i oändlighet förlängda genom samvetslösa chikaner av alla slag — så småningom drogos så tätt tillsammans, att den olycklige mr W. slutligen icke såg sig någon utväg. Bankrutt, som han ansåg sig vara i alla andra avseenden, på varje annat hopp och på själva sin heder, litade han endast och allenast på detta odjur i människogestalt» — mr Micawber lade starkt eftertryck härpå, såsom en ny vändning i uttryckssättet — »som genom att göra sig nödvändig för honom hade åstadkommit hans undergång. Allt detta åtager jag mig att bevisa och antagligen även mycket mera.»
Jag viskade några ord till Agnes, som stod vid min sida och grät, halvt av glädje och halvt av sorg, och en rörelse uppstod ibland oss, som om mr Micawber hade slutat, men han yttrade nu med djupaste allvar: »Ursäkta mig!» och fortsatte uppläsningen av sitt brev med en blandning av det innerligaste vemod och den hjärtligaste tillfredsställelse.
»Jag har nu slutat. Det återstår mig nu endast att bevisa dessa anklagelser och att sedan med min av ödet förföljda familj försvinna från ett land, vilket vi endast äro till en börda. Detta skall snart vara gjort. Det torde med fog kunna antagas, att vårt späda barn först skall omkomma av brist på föda, såsom varande den svagaste medlemmen av vår krets, och att våra tvillingar skola följa näst efter i ordningen. Må så vara! För min egen del har min pilgrimsfärd till Canterbury redan gjort mycket; bysättningshäkte och brist skola göra det övriga. Jag hoppas att mina mödor och faror vid en forskning — vars ringaste resultat långsamt blivit sammanplockade under trycket av kinkiga göromål, under de förkrossande farhågor för brist och nöd, vid morgonens gryning, vid aftonens dagg, i nattens skuggor, under det vaksamma ögat av en, som det vore överflödigt att kalla djävul — skola, i förening med min strävan som fattig familjefar att få denna forskning, sedan den väl blivit
