― 456 ―
»Men antag att jag inte har det!» inföll han.
»Men det har ni, och därför vilja vi inte antaga någonting sådant», svarade Traddles. Och jag måste tillstå, att detta var första gången som jag verkligen lät min gamle skolkamrats goda huvud och sunda, jämna, praktiska förstånd vederfaras rättvisa. »Vidare», fortfor Traddles, »måste ni bereda er på att till sista skillingen lämna ifrån er allt som er rovlystnad satt sig i besittning av. Alla firmans och alla edra egna böcker och papper, alla räkenskaper och värdepapper av båda slagen, kort sagt, allt som finns här, måste stanna i vårt förvar.»
»Måste det? Det vet jag just inte», sade Uriah. »Jag måste först betänka den saken.»
»Ja, det går an», sade Traddles, »men under tiden och till dess alltsammans blivit fullgjort till vår belåtenhet skola vi behålla allt detta i vår ägo och få be er — eller skola i värsta fall tvinga er — att stanna inne i ert rum och inte ha gemenskap med någon, vem det vara månde.»
»Nej, det ämnar jag inte göra!» sade Uriah med en ed.
»Häktet i Maidstone är ett säkrare förvaringsställe», anmärkte Traddles, »och ehuru lagen möjligen behöver en längre tid på sig för att skaffa oss vår rätt och möjligen inte kan skaffa oss den så fullständigt som ni själv, så är det åtminstone intet tvivel om att den ska straffa er. Men det där vet ni lika bra som jag. Hör nu, Copperfield, vill du vara god och gå till poliskammaren och hämta hit ett par polisbetjänter.»
Här brast mrs Heep lös igen, föll gråtande på knä för Agnes och bad henne lägga ett gott ord för dem, och försäkrade, att Uriah var så ödmjuk, och att alltsammans förhöll sig som vi hade sagt och att om han icke ville göra vad vi fordrade, så skulle hon göra det och en hel hop mera i samma syfte, och var, kort sagt, halvt vansinnig av fruktan för sin älskling. Att fråga vad han skulle ha gjort, om han hade haft något mod, skulle vara detsamma som att fråga vad en feg hund skulle ha gjort, ifall han hade haft en tigers mod. Han var en feg