Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/463

Den här sidan har korrekturlästs

― 459 ―

upprörd. Främlingen hoppade, tvillingarna uttryckte sin glädje medelst åtskilliga något besvärliga, men oskyldiga demonstrationer, medan unge herr Micawber, vilkens lynne tycktes ha blivit nedtryckt av tidiga missräkningar och vars utseende hade blivit buttert, gav vika för sina bättre känslor och grät och snyftade.

»Emma», sade mr Micawber, »molnet har vikit från min själ. Det ömsesidiga förtroende, som under en så lång tid hade ägt rum oss emellan, är nu återupprättat för att inte vidare avbrytas. Och nu, välkommen, fattigdom!» ropade mr Micawber och fällde tårar. »Välkommet elände, välkomna svält, trasor, oväder och tiggarstav! Inbördes förtroende ska uppehålla oss ända till sista ögonblicket!»

Med dessa ord satte mr Micawber sin hustru i en stol och omfamnade hela familjen, den ena efter den andra medan han på samma gång hälsade en mängd sorgliga utsikter välkomna, vilka, så vitt jag kunde märka, syntes allt annat än välkomna för de andra, och uppmanade hustru och barn att draga omkring i Canterbury och sjunga i kör, efter som detta nu var det enda medlet de hade övrigt för sitt uppehälle.

Men som mrs Micawber, överväldigad av sina känslor, hade fallit i vanmakt, var det första som måste göras för att kören kunde bli fullständig, att återkalla henne till sans igen. Detta bestyr åtogo sig min tant och mr Micawber, varefter den förra blev presenterad och mrs Micawber kände igen mig.

»Ursäkta mig, bäste mr Copperfield», sade den stackars kvinnan och räckte mig handen, »men jag är inte stark, och undanrödjandet av det missförstånd, som på sista tiden ägt rum mellan mr Micawber och mig, var i första ögonblicket alltför överväldigande för mig.»

»Är detta hela er familj, min fru?» frågade min tant.

»För närvarande är den inte större», svarade mrs Micawber.

»Bevare mig, det var inte det jag menade!» sade min tant. »Jag menar, äro alla dessa barn edra?»

»Ja, madame, det slår alldeles in», sade mr Micawber.