― 460 ―
»Och till vad har den äldste unge herrn blivit uppfostrad?» frågade min tant.
»Då jag kom hit», svarade mr Micawber, »var det min mening att få Wilkins anbragt i kyrkans tjänst, eller kanske uttrycker jag mig mera korrekt, om jag säger, i kören. Men det fanns inte någon plats för en tenor i det ärevördiga tempel, för vilket denna stad med skäl är så beryktad, och han har — kort sagt, han har blivit van att sjunga på värdshus, i stället för i heliga byggnader.»
»Men han har så god vilja», sade mrs Micawber i öm ton.
»Ja, min älskling», sade mr Micawber, »nog har han god vilja, det är jag fullt övertygad om; men jag har ännu inte märkt att han visat sin goda vilja i någon bestämd riktning.»
Unge herr Micawbers buttra utseende återkom nu, och han frågade med en viss bitterhet, vad han då egentligen skulle taga sig till. Om han hade blivit född till timmerman eller målare mera än till fågel? Om han kunde gå till nästa gata och öppna apotek? Om han kunde rusa in i närmaste domstol och förklara sig för advokat? Om han med våld kunde debutera på operan och segra där genom ett maktspråk? Om han kunde göra något, när han inte fick lära sig något?
Min tant funderade en stund och sade sedan:
»Det förvånar mig, mr Micawber, att ni aldrig tänkt på att utvandra.»
»Min nådiga», svarade mr Micawber, »detta var min ungdoms dröm och mina mognare års bedrägliga åtrå.» I förbigående sagt, är jag övertygad om att han aldrig förr hade tänkt därpå.
»Verkligen?» sade min tant med en blick på mig. »Men vad skulle ni och mrs Micawber säga om att utvandra nu?»
»Kapital, madame, kapital!» yttrade mr Micawber dystert.
»Detta är den väsentligaste, ja, jag kan gärna säga den enda svårigheten, min bäste mr Copperfield», sade hans hustru.
