― 465 ―
Det är afton, och jag sitter på samma stol, vid samma säng, och samma ansikte är vänt emot mig. Vi ha varit tysta, och ett leende vilar på hennes ansikte. Jag bär icke längre min lätta börda upp och ned för trappan. Hon ligger nu hela dagen.
»Doady!»
»Min söta Dora!»
»Du finner det väl inte orimligt, det jag nu ämnar säga, sedan du för så kort tid sedan nämnde för mig att mr Wickfield inte mår väl? Jag önskar att få träffa Agnes. Jag önskar det så mycket.»
»Jag ska skriva till henne, min lilla Dora.»
»Vill du det?»
»Ja, genast.»
»En sådan god och snäll gosse! Doady, tag mig på din arm. Det är verkligen inte någon nyck, min vän; det är inte något barnsligt infall. Jag längtar verkligen så mycket att få se henne!»
»Det kan jag nog förstå, och jag behöver bara låta henne veta det, så kommer hon helt säkert.»
»Du känner dig väl bra ensam nu, när du sitter där nere?» viskar Dora, med armen lindad kring min hals.
»Huru ska jag väl kunna annat, min älskling, då jag ser din tomma stol?»
»Min tomma stol!» Hon trycker sig för ett ögonblick intill mig under tystnad. »Och du saknar mig verkligen, Doady?» säger hon och ser upp på mig och ler glatt. »Saknar du verkligen en sådan liten enfaldig stackare som jag?»
»Min älskade Dora! Vilken på jorden kunde jag väl sakna så mycket?»
»Ack, min make! Jag är så glad och ändå så sorgsen!» säger hon och smyger sig närmare intill mig och omsluter mig med båda sina armar. Hon skrattar och snyftar och så är hon lugn och stilla och fullkomligt lycklig.
»Fullkomligt!» säger hon. »Hälsa endast Agnes så mycket och säg henne huru mycket, mycket jag längtar
30. — David Copperfield. II.
