― 469 ―
bättre om vi hade älskat varandra som gosse och flicka och så glömt det? Ouppfostrade hjärta, svara!
Jag vet icke hur tiden skrider framåt, förrän jag kallas tillbaka till verkligheten av mitt hustrubarns gamla följeslagare. Mera orolig än vanligt, kryper han ut ur sitt lilla hus, ser på mig och går till dörren och gnäller för att få komma dit upp.
»Inte i natt, Jip! Inte i natt!»
Han kommer långsamt tillbaka till mig, slickar min hand och lyfter sina dunkla ögon upp mot mitt ansikte.
»Ack, Jip, kanske att det blir aldrig mera!»
Han lägger sig ned vid mina fötter, sträcker ut sig, liksom för att sova, uppger ett klagande läte och dör.
»O, Agnes, se, se hit!»
…Detta ansikte, så fullt av medlidande och sorg, detta regn av tårar, denna hemskt stumma vädjan till mig, denna hand, högtidligt lyft mot himmelen!
»Agnes?»
Det är förbi. Det svartnar för mina ögon, och för en tid är allt utplånat ur mitt minne.
