― 474 ―
»Det där är ju alltsammans mycket bra», sade min tant uppmuntrande. »Även mrs Micawber har säkerligen inte varit sysslolös.»
»Min bästa miss Trotwood», svarade mrs Micawber med sin affärsmässiga min. »jag måste tillstå, att jag inte tagit någon verksam del i sysslor som stå i omedelbar förbindelse med åkerbruk och boskapsskötsel, ehuru jag ganska väl vet att båda skola taga min uppmärksamhet i anspråk på en främmande kust. De ögonblick, jag varit i stånd att undandraga mina husliga plikter, har jag ägnat åt en tämligen utförlig brevväxling med min familj. Ty jag tillstår, bäste mr Copperfield», sade mrs Micawber, som förmodligen av gammal vana ständigt kom tillbaka till mig, till vilken hon ända från början hade ställt sitt tal, »att jag tycker, att det ögonblick nu inträffat, då det förflutna bör begravas i glömska, då min familj borde räcka mr Micawber, och mr Micawber räcka min familj handen, då lejonet bör ligga vid lammets sida, och min familj stå på god fot med mr Micawber.»
Jag svarade, att jag var av samma tanke.
»Detta är åtminstone den synpunkt ur vilken jag betraktar saken, min bäste mr Copperfield», fortfor mrs Micawber. »Medan jag var hemma hos pappa och mamma, brukade pappa, då någon punkt blev diskuterad i vår inskränkta krets, alltid säga: ’Från vilken synpunkt ser min Emma saken?’ Att min pappa var allt för partisk, det vet jag, men rörande en sådan punkt som den iskalla köld, som ständigt rått mellan mr Micawber och min familj, har jag helt naturligt bildat mig ett omdöme, huru felaktigt det än möjligen kan vara.»
»Naturligtvis, det inser jag mycket väl», sade min tant.
»Alldeles riktigt», medgav mrs Micawber. »Nu kan jag visserligen ha orätt i mina slutsatser, och det är ganska sannolikt att så förhåller sig; men min individuella åsikt är den, att svalget mellan min familj och mr Micawber måste härledas från en viss fruktan å min familjs sida, att mr Micawber skulle begära pekuniärt