― 477 ―
flera gånger rest hemifrån tidigt på morgonen och stannat borta ända till kvällen. Ännu i går, Traddles, var det nära midnatt innan hon kom hem, ehuru denna resa förestod. Du känner hennes konsideration för andra. Hon vill inte säga mig vad det är för ledsamt som hänt henne.»
Min tant satt orörlig, mycket blek och med djupa fåror i sitt ansikte, till dess jag hade talat ut. Nu banade sig några enstaka tårar väg till hennes kinder, och hon lade sin hand på min.
»Det är ingenting, Trot; det är ingenting. Det är överståndet. Du ska nog vid tillfälle få veta det. Men låt oss nu vara uppmärksamma på de här sakerna, kära Agnes.»
»Jag måste göra mr Micawber den rättvisan att säga», började Traddles, »att ehuru han inte tycks ha arbetat till någon nytta för sig själv, så är han likväl den mest outtröttliga varelse, då han arbetar för andra. Jag har aldrig sett hans make. Går han alltid till väga på samma sätt, så måste han sannerligen för närvarande vara sina två hundra år gammal. Den hetta, uti vilken han ständigt försatt sig, och det vilda och häftiga sätt, varpå han dag och natt grävt i papper och böcker, för att icke tala om det otaliga antal brev som han skrivit till mig mellan detta hus och mr Wickfields och även ofta tvärs över bordet, då han satt mitt emot mig och vida lättare kunde ha talat — allt detta är någonting högst utomordentligt.»
»Brev!» utbrast min tant. »Jag tror att han drömmer i brevform!»
»Och så ha vi mr Dick, som även gjort riktiga underverk», fortfor Traddles. »Så snart han blev avlöst från vakthållningen över Uriah Heep, vilken han höll under en sådan uppsikt, att jag aldrig sett maken, började han ägna sig åt mr Wickfield, och hans nit och iver att vara till nytta vid de undersökningar vi anställt, och den nytta han verkligen gjort genom att göra utdrag, skriva av och hämta och bära bort, ha sannerligen utgjort en sporre på oss.»
