― 480 ―
under några ögonblick som om han letade bland sina papper.
»Därnäst», sade Traddles, »komma vi till edra pengar, miss Trotwood.»
»Det är bra», sade min tant och suckade. »Allt vad jag kan säga därom, är att jag, ifall de äro borta, ska finna mig däri; äro de däremot inte borta, ska det bli mig ett nöje att få dem tillbaka.»
»Det var visst ursprungligen åtta tusen pund i obligationer?» sade Traddles.
»Alldeles riktigt», svarade min tant.
»Men jag kan inte göra reda för mer än fem», sade Traddles med en förlägen min.
»Menar ni fem tusen eller endast fem pund?» frågade min tant med utomordentligt lugn.
»Fem tusen pund», sade Traddles.
»Mera var det inte heller», svarade min tant. »Jag sålde själv tre tusen. Det ena tusendet gick åt till inskrivningspengar åt dig, kära Trot, och de andra två har jag själv. Då jag miste de övriga, ansåg jag det vara bäst att inte tala om denna summa, utan gömma den i tysthet till onda dagar, ifall sådana skulle komma. Jag önskade se hur du skulle bestå provet, Trot, och du bestod det som en hel karl — med ihärdighet, kraft och självförsakelse! Och det gjorde Dick också. Tala inte till mig, jag märker att mina nerver ha blivit en smula skakade.»
Ingen skulle kunna tro det, som hade sett henne sitta så rak med korslagda armar, men hon hade en underbar förmåga av självbehärskning.
»Nå, då gläder det mig att kunna säga, att vi ha räddat hela summan!» utbrast Traddles strålande av belåtenhet.
»Ingen får lyckönska mig!» sade min tant. »På vad sätt har det gått till, sir?»
»Ni trodde ju att pengarna hade blivit förskingrade av mr Wickfield?» frågade Traddles.
»Ja, naturligtvis», sade min tant, »och därför föll det sig lätt för mig att tiga. Inte ett ord, Agnes!»
